kaos som vanligt

Har inte skrivit något på väldigt länge. Detta skulle vara min ego/terapi sida, tyvär är jag även en liten fegis som väljer att vara så anonym jag kan. Jag har varit borta ett tag, inte bara från datorn men har haft ett längra avbrott från att ta kloka beslut om något som helst. Jag blev sjuk för nån tid sen, inte psykiskt även om jag nog borde ta i tag med min psykiska häls också, nej jag har en kronisk sjukdom som tar stryk varje gång jag adderar en subtans i min kropp, eller pundar he he. Det var ganska allvarligt och jag skulle nog inte ha överlevt denna gång heller men jag har en armè av ängla vakt tror jag. Jag är i grunden en tjackis, har alltid varit min grej, fast nu ser jag mer på det som något som har varit min grej. Jag fastnade ju ganska ung i techno miljön och då ”behövde” man kunna dansa länge, va nog så den kärleken föddes. Nu på ”äldre” dar ha ha, jag är inte lika gammal som jag ser ut eller känner mig men anywho så har jag börjat tycka om det totalt oposite av tjack, nämligen moffe, sub, opiater och lugnande. Men det är långt ifrån bra, äntligen har jag tappat suget för tjack och kände mig fan smutsig när jag tog det tillslut, för att ersätta suget med ett annat, suck! Jag kommer alldrig bli normal, sett i samhällets ögon, oavsett hur drogfri jag blir, men ibland, i små ögonblick så önskar jag att jag smälte in i mängden och inte var så speciell och annorlunda. Jag vet jag hadde varit samma färgstarka kvinna om jag inte använde knark, det är inte min ursäkt för att punda och vara självdestruktiv, utan jag är en klassiker i knark världen, som så många andra försöker jag bedöva smärtan, minnerna och tankarna. Patetiskt igentligen, men jag valde tyvär att gömma många saker i en låda som jag tejpade igen och gömde, kännslor, upplevelser, talade ord och tankar i. Fick aldrig omtanken eller chansen att få ”jobba” med mina problem som yngre så jag utvecklades till enexemplariskt statestik för problembarn, skillsmässobarn o.s.v. Det fanns aldrig nån som satte sig ner med mig och lät mig få uttrycka mig, så jag gömde allt och blev själv destruktiv istället. Ett resultat av det är att jag nu som vuxen är 2 människor i ett, den trasiga lilla flickan och den starka och färgrika kvinna. Inte skitzo men splittrad och själv försumande. Jag har många gånger försökt hitta nån att prata med, men de flesta vill man ska käka medicin och försöka diverse blalabla metoder så jag valde ordet i skrift istället.

Önskar jag skulle kunna vakna en dag och veta vad jag vill göra med mitt liv, men jag är fortfarande lika splittrad och förvirrad som jag var vid 16 års ålder. Jag vet inte alls hur i morgon eller nästa vecka ser ut. Jag suger på att planera och ha översikt, och jag är trött på att ha en miljon halvfärdiga ideer och inte en enda klar tanke som skulle kunna utföras i verkligheten och funka på riktigt. Det jag skulle vilja hålla på med vågar jag inte även om jag inte där heller har ett konkret förslag men en mycket mer konstruerad ide. Men jag tror inte jag är tillräkligt bra. Det skulle vara perfekt om jag kunde få lön av nån för att vara generellt kreativ, ide rik och filosofisk, men det är dårligt med jobb rekrytering på det området haha. Nu ska jag mecka en liten fredags rackare och luta mig tillbaka och njuta av att solen har gått ner så jag inte smälter längre.

Tills nästa gång…. 

 

 

Drömmar

Jag har drömt om min far igen, man drömmer så mycket på knark, iaf opiater. Har tyvär tagit oipater på sista tiden, jag lovade jag aldrig skulle ta denna väg, men shit jag har heller aldrig mått så dårligt som jag gör just nu. Eller så kan jag inte säga, för inerst inne har jag alltid mått dårligt, för ser man på helheten har jag knarkat sen jag var 14, i 13 år så nåt vill jag ju förtrycka. Fast opiater skrämmer mig lite och det är därför jag så länge hållt mig borta från det, jag har min kärlek till cannabis och hallucinogent, ja ok då amfetamin oxå. Men Cannabis, jointen är min största kärlek.

Fast det var drömmar jag ville berätta om, drömmar om min far. Drömde inatt han försökte få tag i mig, han hadde hittat mig och mitt telefon nummer och ville jag skulle följa med och bada, hur bizzart. Har tänkt mycket på honom på sista tiden och jag har en massa flyktiga teorier om varför, men inget vettig förklaring. Har jobbat stenhårt på att läka alla sår han skapade, har jobbat med det sen min bardom, men vissa sår läker nog inte. Tror mer det handlar om att acceptera sina ärr och leva med dom. Jag har många sånna ärr, vill bara få detta spöke ur mitt huvud. En god vän till mig sa nyss att jag kanske är redo att konfrontera honom, men till vilken nytta igentligen. Vad skulle jag säga. Hans störta straff måste endå vara att aldrig kunna hitta mig eller få träffa mig igen. Den rättigheten har han själv förstört den dag han gick över gränsen mot sitt barns rättigheter. Vill bara få bort detta spöke ur mina tankar. Jag måste bli hel som människa, som kvinna och individ på egen hand. Tror inte det har något med konfrontation eler psykologer att göra. Man ska inte ha en annan människa eller människor och saker för att känna sig hel, det ska man känna när man är helt själv, då är man hel och det är min resa, mitt sökande…

min anonyma historia

Jag kommer försöka vara så anonym som möjligt här. Delvis för att skydda mig själv och dem som spelar huvudroller i mitt liv. Jag har ett tungt bagage med lite för mycket upplevelser och orättvisa. Så länge har jag gått med detta innuti bara, finns aldrig nån som kan hantera att höra allt. Och jag berättar sällan eftersom mitt skit ofta får sympati och det är det sista jag vill ha. Sen brukar inte folk veta vad dom ska säga heller, mycket av det jag upplevt är som taget ur en film. Så jag tänkte dela med mig här, av mina innersta, mörkaste hemmligheter och upplevelser, 100% ärligt. Jag kommer säkert få mer ut av det än du som läser, men den risken tar jag gärna. Får se detta som en start antar jag och som mitt motto lyder ” vi tar det som det kommer” skriver jag när inspirationen kommer, men välkommen till mina skitzofrena tankar