kaos som vanligt

Har inte skrivit något på väldigt länge. Detta skulle vara min ego/terapi sida, tyvär är jag även en liten fegis som väljer att vara så anonym jag kan. Jag har varit borta ett tag, inte bara från datorn men har haft ett längra avbrott från att ta kloka beslut om något som helst. Jag blev sjuk för nån tid sen, inte psykiskt även om jag nog borde ta i tag med min psykiska häls också, nej jag har en kronisk sjukdom som tar stryk varje gång jag adderar en subtans i min kropp, eller pundar he he. Det var ganska allvarligt och jag skulle nog inte ha överlevt denna gång heller men jag har en armè av ängla vakt tror jag. Jag är i grunden en tjackis, har alltid varit min grej, fast nu ser jag mer på det som något som har varit min grej. Jag fastnade ju ganska ung i techno miljön och då ”behövde” man kunna dansa länge, va nog så den kärleken föddes. Nu på ”äldre” dar ha ha, jag är inte lika gammal som jag ser ut eller känner mig men anywho så har jag börjat tycka om det totalt oposite av tjack, nämligen moffe, sub, opiater och lugnande. Men det är långt ifrån bra, äntligen har jag tappat suget för tjack och kände mig fan smutsig när jag tog det tillslut, för att ersätta suget med ett annat, suck! Jag kommer alldrig bli normal, sett i samhällets ögon, oavsett hur drogfri jag blir, men ibland, i små ögonblick så önskar jag att jag smälte in i mängden och inte var så speciell och annorlunda. Jag vet jag hadde varit samma färgstarka kvinna om jag inte använde knark, det är inte min ursäkt för att punda och vara självdestruktiv, utan jag är en klassiker i knark världen, som så många andra försöker jag bedöva smärtan, minnerna och tankarna. Patetiskt igentligen, men jag valde tyvär att gömma många saker i en låda som jag tejpade igen och gömde, kännslor, upplevelser, talade ord och tankar i. Fick aldrig omtanken eller chansen att få ”jobba” med mina problem som yngre så jag utvecklades till enexemplariskt statestik för problembarn, skillsmässobarn o.s.v. Det fanns aldrig nån som satte sig ner med mig och lät mig få uttrycka mig, så jag gömde allt och blev själv destruktiv istället. Ett resultat av det är att jag nu som vuxen är 2 människor i ett, den trasiga lilla flickan och den starka och färgrika kvinna. Inte skitzo men splittrad och själv försumande. Jag har många gånger försökt hitta nån att prata med, men de flesta vill man ska käka medicin och försöka diverse blalabla metoder så jag valde ordet i skrift istället.

Önskar jag skulle kunna vakna en dag och veta vad jag vill göra med mitt liv, men jag är fortfarande lika splittrad och förvirrad som jag var vid 16 års ålder. Jag vet inte alls hur i morgon eller nästa vecka ser ut. Jag suger på att planera och ha översikt, och jag är trött på att ha en miljon halvfärdiga ideer och inte en enda klar tanke som skulle kunna utföras i verkligheten och funka på riktigt. Det jag skulle vilja hålla på med vågar jag inte även om jag inte där heller har ett konkret förslag men en mycket mer konstruerad ide. Men jag tror inte jag är tillräkligt bra. Det skulle vara perfekt om jag kunde få lön av nån för att vara generellt kreativ, ide rik och filosofisk, men det är dårligt med jobb rekrytering på det området haha. Nu ska jag mecka en liten fredags rackare och luta mig tillbaka och njuta av att solen har gått ner så jag inte smälter längre.

Tills nästa gång…. 

 

 

~ av ienbubbla den juni 6, 2008.